Fjällräddare - lagspelare som räddar liv

Lojala och engagerade. Så beskriver polisens fjällräddarsamordnare Fredrik Groth de runt 350 fjällräddare i Sverige som på frivillig basis året runt undsätter människor i nöd i fjällvärlden och även hjälper till att söka försvunna personer utanför fjällområdet.

— Fjällräddarna är otroligt värdefulla för polisen. Utan dem skulle vi inte klara uppdraget vi har att hjälpa nödställda och försvunna. Och det fantastiska är att så många hör av sig till oss för att få bli fjällräddare, även om jag gärna skulle få in fler kvinnor, säger han.

Känner tacksamheten

Fjällräddarna byts ut i ett ständigt kretslopp, för det finns en gräns för hur länge man får vara verksam. I Norrbotten har en handfull fjällräddare i år nått 65-årsstrecket och tackats av. En av dem är Lars Lindqvist i Kvikkjokk. Han började som fjällräddare i början av 80-talet och har aldrig ångrat sig. Det har varit intressant och spännande och det allra bästa har varit att faktiskt få hjälpa människor.

— Jag har verkligen känt tacksamheten. En del är så glada att de gråter när vi kommer – och många blir förvånade över att vi hjälper dem gratis, berättar han.

Fjällräddarkollegan Ulf Lundqvist från Gällivare, som varit fjällräddare sedan mitten av 90-talet, håller med.

— Man känner tacksamheten från anhöriga också. Och nyttan av det vi gjort. Vi räddar faktiskt liv, vilket ju är en belöning i sig.

Ger nya vänner

En annan sak de båda framhåller är den goda kamratandan bland fjällräddarna.

— Vi har arbetat mycket för att bygga teamet och svetsa oss samman i gruppen, dels genom övning, men också genom aktiviteter som bowling och middagar, berättar Ulf.

— Och när man är ute på traumatiska och dramatiska insatser tillsammans förs man ju samman. Och efter vi varit ute på något som varit tungt har vi varit noga med att samlas efteråt för att ta hand om varandra.

”Allt har blivit bättre”

Saker och ting inom fjällräddningen har utvecklats till det bättre, tycker Lars. Bland annat har utbildningarna förbättrats enormt genom åren.

— Och utrustningen! Nu har vi till exempel radio och GPS. När jag började var det väl en orange anorak vi fick kvittera ut.

— Jag har nog min kvar någonstans, skrattar Ulf.

Alltid redo

Hemma hos Lars har väskan alltid stått färdigpackad och utrustningen fulladdad.

— Man har som varit i startgroparna för att bli utkallad hela tiden!

— När ett larm kommer vet man ju inte exakt vad man ska möta så tankarna går igång direkt på vad en insats ska innebära, men jag har alltid tänkt: ”Nu behövs vi! Nu gör vi något bra av det här!”, säger Ulf.

Han upplever också att fjällräddarna kallas ut oftare nu än för bara tio år sedan.

— Jag känner att polisens förtroende för oss fjällräddare har ökat. Man kallar i större utsträckning ut oss och använder vår kompetens. Och samarbetet med myndigheten fungerar väldigt bra, säger Ulf.

Vem blir då en bra fjällräddare?

— Den absolut viktigaste egenskapen är att vara en lagspelare. Man behöver inte vara Stålmannen eller Fantomen. Vi har EN uppgift och det är att hjälpa människor i nöd. Då är det ”laget före jaget” som gäller, även om uttrycket är slitet, säger Ulf.

En vilja att hjälpa att människor, någorlunda fysik, förmåga att ta order av den som leder insatsen och ett intresse av fjällen och av att vara ute behövs också, menar Ulf.

Och Lars tycker inte man ska tveka att söka sig till fjällräddningen:

— Tycker man om att vara ute, kan klara dåligt väder och lite strapatser och har ett intresse av att lära sig saker, då tycker jag man ska bli fjällräddare. Det är absolut värt det!