Gripen, anhållen eller häktad

Skäligen misstänkt är den lägre graden av misstanke. Det innebär att det finns konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen har begått den gärning som misstanken avser.

På sannolika skäl misstänkt är en högre grad av misstanke. Misstanken mot en person framstår vid en objektiv bedömning som berättigad, och grundas på bevis i det enskilda fallet.

Här handlar det om man på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom i domstol. Åklagare ska ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att väcka åtal mot en person.

Om det finns skäl att anhålla en person kan ett beslut om att gripa personen i brådskande fall fattas av en polis. Den som gripits ska förhöras så snart som möjligt. Efter förhöret beslutar åklagaren att den gripne ska anhållas, om det finns skäl för det. Om personen inte ska anhållas, ska beslutet om gripande omedelbart hävas. Bestämmelser om gripande finns i 24 kapitlet, 7 och 8 §, i rättegångsbalken.

En person får anhållas i avvaktan på att domstol ska pröva en fråga om häktning. En person får också anhållas om det är av stor vikt för utredningen. Ett beslut om att anhålla någon fattas av åklagare. Senast klockan 12 tredje dagen efter ett beslut om anhållande måste åklagaren göra häktningsframställan till domstol. Bestämmelser om att anhålla någon finns i 24 kapitlet, 6, 11, 12 och 13 § i rättegångsbalken. 

En person som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse i ett år eller mer får häktas om det finns risk för att han eller hon

• kommer att hålla sig undan
• försvårar utredningen
• fortsätter att begå brott.

Andra skäl till häktning kan till exempel vara att en person som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott

• är okänd och vägrar uppge sitt namn och sin adress
• inte är folkbokförd i Sverige och det finns risk för att personen lämnar landet.

Beslut om häktning

Beslut om häktning ska som regel alltid fattas om brottet har minst två års fängelse i straffskalan. Beslut om häktning fattas av domstol. Efter att häktningen är beslutad ska åklagaren väcka åtal senast inom 14 dagar, men den tiden kan i vissa fall förlängas efter beslut av domstolen. Bestämmelser om häktning finns i 24 kapitlet, 1–5 och 18 §, i rättegångsbalken. 

Den som är gripen, anhållen eller häktad sitter inlåst och har begränsad kontakt med andra personer, förutom sin advokat.

Om det finns risk för att den häktade försvårar utredningen får domstolen besluta att hans eller hennes kontakter med omvärlden ska inskränkas, till exempel att han eller hon inte får läsa dagstidningar, lyssna på radio eller se på tv. Bestämmelser om frihetsberövande finns i 24 kapitlet, 5 a §, i rättegångsbalken. 

Gripna och anhållna personer placeras normalt i polisarrest vid en polisstation. Häktade personer placeras i häkte, som Kriminalvården ansvarar för. Om den häktade inte har vissa restriktioner får han eller hon umgås med andra häktade. 

Även allmänheten får gripa en person, så kallat envarsgripande, om brottet som personen begått kan ge fängelsestraff, om personen påträffas på bar gärning eller flyr från brottsplatsen. Allmänheten får också gripa en person som är efterlyst för brott. Den gripne ska så fort som möjligt överlämnas till polis. Bestämmelser om envarsgripande finns i 24 kapitlet, 7 §, i rättegångsbalken.

Den som leder brottsutredningen kallas förundersökningsledare. Det kan vara en polisanställd eller en åklagare. De beslutar vad som ska göras i utredningen. Det kan till exempel handla om att leta efter föremål som ska tas i beslag. Bestämmelser om beslag finns i 27 kapitlet, 1 §, i rättegångsbalken.

Om brottet kan leda till fängelse får polisen göra husrannsakan hos till exempel den misstänkte för att leta efter föremål som ska tas i beslag. Bestämmelser om husrannsakan finns i 28 kapitlet, 1 §, i rättegångsbalken. 

Beslagtagna föremål ska antingen lämnas tillbaka till den från vilken de tagits, eller lämnas ut till en annan person som har bättre rätt till det, till exempel föremålets rätta ägare.

Föremål kan också förverkas. Det betyder att de förstörs eller tillfaller staten. Det gäller exempelvis om det är fråga om brottsutbyte eller föremål som kan komma att användas, eller använts, som hjälpmedel eller vapen vid brott. Bestämmelser om förverkande finns i 36 kapitlet i brottsbalken.